Gör förväntningarna dig blind för det vackra?

När förväntningar skymmer det vackra i nuet

Vi sätter upp mål, vi drömmer, vi längtar – och med det följer ofta förväntningar. Förväntningar på hur livet borde vara, hur vi borde må, vad vi borde ha uppnått vid det här laget. De kan komma smygande, som små krav vi knappt märker, eller dundra in som stora inre måsten.

Och ibland – kanske oftare än vi tror – gör de oss blinda för det som redan är fint.

Vi blir så upptagna av att nå nästa nivå, bocka av nästa punkt, ta nästa steg... att vi glömmer stanna upp och se det vi har mitt framför oss. Vi missar leendet från en främling, den där koppen te vi älskar, känslan av frisk luft mot huden. Vi glömmer att fira det vi faktiskt lyckats med – för vi är redan på väg mot nästa mål.

Förväntningar har en tendens att flytta målsnöret. När vi når det vi trodde skulle göra oss nöjda, flyttas ribban. ”Okej, men nu måste jag…” Och så fortsätter det. Vi jagar ett ideal som kanske aldrig riktigt var vårt från början.

Det betyder inte att vi ska sluta drömma, sluta sträva eller sätta mål. Men det betyder att vi behöver öva på att se – verkligen se – det vackra som redan finns. I oss. Runt oss. Just nu.

Att byta ut ett "jag borde ha kommit längre" mot ett "jag är stolt över hur långt jag har kommit".
Att våga känna tacksamhet, mitt i att vi kanske fortfarande längtar.
Att påminna oss om att livet inte bara handlar om att uppnå – utan om att uppleva.

💭
Vad skulle hända om du släppte taget, bara för en stund, om hur det borde vara – och istället såg på det som är, med mjuka ögon?

Kanske finns det redan så mycket mer fint i ditt liv än du just nu ser.