Jag var på ett 10 dagars Silent Vipassana Retreat

Min upplevlse under Silent Vipasana Retreat

Förra helgen kom jag hem från ett Vipassana retreat – tio dagar, varav nio i total tystnad. Tanken av att delta på ett sånt här ställe har funnits i mig i nästan tre år, lite som en dröm, men även en läskig sådan. Hur skulle jag hantera den långa perioden av tystnad? Och att meditera nästan tio timmar om dagen – vad skulle det göra med mig?

Förberedelser och första intryck

I bilen på väg till retreatet kändes det som att jag var på väg in i en mental brottningsmatch, ovetandes om jag skulle klara av den. Jag hade sett videor och lyssnat på andras erfarenheter, så jag hade en viss uppfattning om vad som väntade. Men trots att jag hade försökt förstå vad jag gav mig in på insåg jag snabbt att det var stor skillnad på att förstå något intellektuellt och att faktiskt vara där och uppleva det.

När vi svängde in mot Ödeshög och lämnade civilisationen bakom oss, kände jag genast hur platsens stillsamma energi omslöt mig. När jag kom fram och klev ur bilen var det som om luften och energin bar på en frid jag inte kände till tidigare. Kursen startade dag 0 klockan 17. Vi lämnade våra mobiltelefoner – en befrielse, faktiskt – och fick en genomgång.

Vi informerades att vi var tvungna att leva efter flera regler under kursens period, bland annat fullständig isolering från omvärlden, fysisk avskildhet, inte döda något, inklusive insekter. Inte stjäla, avstå från sexuell aktivitet, inte ljuga och inte använda berusningsmedel. Efter genomgången hade vi tre timmar på oss att prata med andra deltagare och rumskamrater innan tystnaden tog vid klockan 20. Vi fick inte packa med oss något som kunde distrahera oss från kursen: inga böcker, anteckningsböcker eller att utöva fysisk aktivitet. Det kändes överdrivet i början, men jag förstod snart varför. Målet var att skapa en djup inre tystnad och fokusera helt på den egna upplevelsen och detta skulle göras tillsammans med schemat nedan som nästan var samma varje dag.

Dag 1: En ny verklighet

Gonggongen väckte oss klockan 04.00. Efter en tyst tandborstning tillsammans med mina rumskamrater gick vi till den stora, fräscha meditations hallen där jag fick min plats och kudde – där jag skulle spendera närmare 100 timmar i meditation, vilket kändes kul, tufft och överväldigande. Det finns vissa oskrivna regler i salen: inga utsträckta ben mot lärarnas plats, ingen stretching i salen för att inte störa någon annan. Jag lärde mig snart efter några snedsteg.

Efter denna meditation som kändes som en evighet hörde jag ljudet gonggongen igen och det var dags för frukost. Den bestod av gröt, bröd, jordnötssmör och frukt, och lunchen vid 11 var både varierad och god, ibland med efterrätt. Att äta i tystnad, i ett rum med 25 andra män som undvek ögonkontakt, var märkligt i början men blev snart en naturlig del av dagen. Jag reflekterade över hur snabbt vi anpassar oss till nya miljöer.

Tiden förändras

Dag 3 hände något intressant: mina bakgrundstankar blev svagare, lite som att stänga av köksfläkten som man vant sig vid. Detta gjorde att det vanliga bruset tonades ner och jag hade lättare att hitta ro i meditationerna.

Tiden var en utmaning. I början gick den väldigt långsamt – särskilt under de långa meditationspassen – och jag kunde inte distrahera mig eller “fly”. Utanför hallen gick det inte snabbare; inte ens en tavla att titta på, bara naturen. Men vilken natur! Soluppgångarna och natthimlen var magiska, och jag spenderade mycket tid i den lilla skogsrundan vi fick gå under pauserna.

Dag 4 insåg jag att jag behövde ändra mitt sätt att hantera tiden på kursen, att räkna ner dagarna var ett sätt att skapa en längtan. Det jag började med och som fungerade var att ta en timme i taget, hela tiden. Vilket förde mig till en starkare närvaro stundvis.

De största utmaningarna

Den mest utmanande dagen för mig var dag 5, jag var beredd på att jag skulle få uppleva både tuffa och bra saker, det var som att jag köpt en biljett till en bergochdalbana, där jag får överlämna kontrollen till riktningen (processen). Ibland ville jag bara packa ihop och åka hem, medan vissa stunder var fyllda av närvaro, lugn och insikter. Jag kom fram till att det var främst två saker hjälpte mig att hålla ut under de tuffa perioderna:

1. Det strikta schemat – lätt att följa och höll oss nästan hela tiden upptagna och vakna.

2. Gemenskap – även om vi inte fick kommunicera, kände jag ett osynligt stöd från de andra. Vi gick igenom detta ihop och förstod varandra.

3. De som servade oss, all heder till de frivilliga volontärer som engagerade sig så att vi skulle få en fin upplevelse. Den icke kommersiella atmosfären kändes verkligen av under hela vistelsen.

Meditationstekniken vi lärde oss heter Vipassana och gick ut på kroppsskanning och att observera förnimmelser (känslor, tankar, mönster etc) utan att reagera. Det sägs att denna teknik har funnits i över 2500 år och var en av teknikerna Buddha själv lärde ut.

Genombrottet

Dag 8 förändrades allt. Det var dagen jag verkligen fattade vad jag höll på med. Plötsligt ville jag sitta i meditation, istället för att bara försöka uthärda den. Tiden gick snabbare. Jag började känna en djupare inre stillhet. Små obehag i kroppen som jag tidigare fokuserat på bleknade i bakgrunden, och jag insåg att mycket av min upplevelse styrdes av mitt sinne, inte själva smärtan.

Tystnaden bryts

På dag 9 fick vi äntligen prata igen. Det var både överväldigande och fantastiskt. De människor jag tillbringat de senaste nio dagarna med kändes redan bekanta, men när vi började tala föll alla pusselbitar på plats – en märklig, men kraftfull upplevelse. Jag minns särskilt ett samtal med en äldre man som suttit bredvid mig under hela retreatet i meditationssalen.

Vi var båda så berörda av allt vi upplevt att tårarna kom – en blandning av glädje och lättnad. Trots att vi inte hade utbytt ett enda ord, inte ens en blick, hade vi delat något djupt. Och ändå, när tystnaden bröts, kändes det som att vi redan var vänner. Denna dagen var fylld med mycket glädje från alla deltagare, jag observerade att många var glada att få prata igen, min rumskamrat nämnde även att den stora glädjen kunde bero på att vi varit utan seretonin länge och att detta blev en stor boost för hjärnan.

Återkomsten till vardagen

Tidigt på morgon dag 11 avslutades kursen. När jag lämnade retreatet och klev ut i världen igen kändes allt märkligt, nästan overkligt. Vi gick in i ett köpcentrum i Jönköping för att gå på toa, och plötsligt omgavs jag av teknik, skärmar och elbilar. Efter bara tio dagar i tystnad och stillhet kändes det som att jag hade rest in i framtiden. Ljuden, ljusen, rörelsen – allt var överväldigande. När jag kom hem märkte jag plötsligt hur färgstark min lägenhet var, som om mina ögon under retreatet hade vant sig vid en blekare, stillsammare verklighet.

En av de största förändringarna jag märkte var min relation till tid. Under retreatet hade jag levt tränat på närvaro och att observera andetag. Men tillbaka i vardagen märkte jag hur lätt det var att dras in i bruset av att alltid göra, alltid vara på väg någonstans.

Tre Insikter jag tar med mig hem igen

• “Vi ser inte världen som den är, vi ser världen som vi är” – citatet från bland annat Björn Natthiko fick en ny betydelse för mig. Under dessa dagar blev det tydligt att jag ser världen genom filter och att dessa filter speglar vad jag bär på inom mig.
  

• Anicca – allt är i ständig förändring. Inget varar för evigt, vare sig tankar, känslor eller materiella ting. Att leva mer efter detta upptäckte jag skapade en acceptans till verkligheten som den är just nu.

• Överlever utan min telefon – Skämt åsido, då jag inte testat visste jag faktiskt inte, men efter de två första dagarna där, hade jag helt släppt den. Befriande - Om du inte redan testat kan jag rekommendera att stänga av telefonen en dag eller två för att testa.

Avslutande tankar

Ångrar jag det? Nej, verkligen inte.

Skulle jag rekommendera det till andra? Jag tror att den som är redo redan känner det. För mig var det en återkommande tanke som jag helt enkelt inte kunde släppa. Och när tiden var inne, visste jag att jag skulle göra det. Vipassana kan vara en kraftfull väg till insikter och personlig utveckling för de som känner sig kallade.

Men om det inte lockar dig, lita på den känslan. Det här är kan vara en intensiv och utmanande upplevelse – långt ifrån vardagens bekvämligheter.

Skriv på om du är nyfiken eller har frågor, länkar även till hemsidan på kursen. Jag vet själv hur mycket tankar och funderingar jag hade innan jag åkte!

Vipassana-retreats finns på många platser i världen och drivs helt ideellt av volontärer och gamla deltagare. Läs mer här: https://sobhana.dhamma.org/sv/

Instagram: @mgcoachning